Grenadjärer och grenadjärsymboler

Den röda och den vita granaten är välkända symboler for senare generationers livgrenadjärer.
Det är här fråga om en stiliserad handgranat.

Grenadjärer och deras handgranater

 Handgranaten togs i bruk mot slutet av 1500-talet. Vid tiden för 30-åri­ga kriget var den allmänt i bruk
och förblev så till mitten av 1700-talet. Vid denna tid hade emellertid eldhandvapnen fått en effektiv skottvidd som
kraftigt försvagade handgranatens roll i en strid som fördes i sluten ordning. Handgranaten försvann för att återkomma under 1900-talet med förnyad styrka.  För att hantera handgranaten, som också för kasta­ren var en tämligen riskfylld projektil, krävdes både styrka och mod. Det gällde att avpassa tiden från det granatens lunta tänts tills kast kunde ske utan risk för att granaten kastades tillbaka av fienden och ställde till förödelse i de egna leden. Kastet måste också vara tillräckligt långt för att även i detta avseende minska risken för egna skador. De soldater som ansågs lämpliga för denna verksam­het togs ut bland de övriga knektarna. De kallades för grenadjärer.  

Bataljonens grenadjärer kunde vid behov samlas till en särskild styrka. Vid Livgardet var alla grenadjärer samlade i en särskild grenadjärbataljon. En grenadjär kändes igen på sin huvudbonad med den karakteristiska höga toppiga mössplåten. Efter hand kom grenadjär att beteckna något av en elitsoldat eftersom man ute i Europa med sina värvade härar behöll de särskilda kraven på fysisk styrka och reslighet för de soldater som ingick i grenadjärförbanden även sedan användandet av handgranater i praktiken upphört. Grenadjärregementen blev en särskild utmärkelse. 

För svensk vidkommande skapades under 1700-talets sista årtionde två grenadjärförband. I båda fallen rörde det sig om rust- respektive rotehållsregementen. I dessa fall ställdes således inte några särskilda krav på ryttarna och knektarna utöver de som generellt gällde för rekryteringen till våra landskapsregementen

 Som grenadjärsymbol i Sverige möter vi granaten med den lågande luntan senast under stora nordiska kriget bland annat som ornering på grenadjärmössorna. Livgardet erhöll 1702 arton nya fanor varav tre, avsedda för grenadjärbataljonen, prydda med brinnande granater i hörnen. Granaten förekommer som prydnad på grenadjärernas huvudbonad ännu under mitten av 1800-talet samt på de 1832 fastställda lägermössorna.

 Livgrenadjärerna

 Välkända för många av dagens livgrenadjärer är de vita och röda granaterna som prydde de vita fanorna med riksvapen och segernamn från mitten av 1800-talet.Som förbandstecken på uniformerna uppträder den vita granaten för förstagrenadjärerna och den röda for andragrenadjärerna på den uniform som brukade kallas modell/ä. De ersattes med förbandssiffra på de grå uniformerna.

Så även på uniform modell/39 men på denna återinsattes granaten som förbandstecken 1951. Den har sedan behållits på de efterföljande uniformerna.

 Livgrenadjärregementets heraldiska vapen fastställ­des officiellt så sent som 1977. I likhet med övriga liv- och hustrupper utgörs detta av Sveriges så kal­lade lilla riksvapen lagt på infanteriets två korslagda musköter åtföljt av en vit och en röd lågande granat. Den vita granaten är placerad till vänster från åskå­daren sett eller korrekt till heraldiskt höger. Det speglar den inbördes ordningen mellan de tidigare två Livgrenadjärregementena.

 För kamratföreningens symbol har man valt att klyva en granat i vitt och rött vilket är praktiskt. Samma emblem användes för övrigt även av regementet i olika sammanhang. Som kamratföreningsnål förekom i varje fall fram till 1950-talet även en granat i gulmetall.

Ur ”Livgrenadjärregementet i slutet av en epok”

Avsnittet författat av Leif Törnqvist
Kommittén för Livgrenadjärregementets historia

Linköping 2000

[ Start ] [ Uppåt ]

Skicka e-post till mats.wallden@minpost.nu med frågor eller kommentarer om den här webbplatsen.
Copyright © 2005-2011 Livgrenadjärmässens Ideella Förening
Senast ändrad: 21 februari 2011